jencatos

Alltså..mina hundar är gamla. Inte alla. Men de flesta. Tidigare "hundhögar" jag haft har en eller två varit gamla och det är så tråkigt när de vill följa med men inte får. Olyckliga blir de flesta slädhundar då flocken lämnar dem. Om de får röra på sig lite lagom tror jag att de får en bättre ålderdom. 
De två senaste somrarna har jag inte tittat på termometern och låtit den styra om jag ska ut eller inte. Jag anpassar sträckan i stället. Ja, det lät ju ambitiöst....Det finns ju andra variabler också:)
Just nu har jag punktering på sparkcyklarna och min bil är oftast med min son på sommarjobb. Men det här fungerar: Jag "springer" med en eller två hundar varje dag. Sedan cyklar jag med en eller två också. Då får alla komma ut minst två gånger varje vecka. Jag får bry mig om dem lite enskilt och inte bara i flock och jag kan låta dem springa i sin egen takt.
De åldras nämligen inte lika.. så är det ju alltid. Men det märks kanske tydligare då  fem stycken är kullsyskon och en är ett halvår äldre. De två som är unga får ju också sitt i sin egen fart då också.

Nu är hundkörningen som bäst. Varmt och skönt och hårda spår. Om man är ute på förmiddagen, vill säga. För någon vecka sedan höll snön på att försvinna i rekordfart. Jag brukar kunna köra på påsklovet och hann faktiskt hinna bli lite orolig.  Men tack och lov blev det kallt på nätterna och har varit så nu i en och en halv vecka. Att korsa vägarna är ju inte så kul eftersom de är bara. Asfalt och grus är ju inte så bra för plastbelag.. Och jag orkar inte bära släden. Men jag spara belagen genom att springa bakom släden. Den värsta biten är mellan åkern och till skoterleden. Där är det helt utan snö.
Idag åkte jag till Ilforsen och tillbaka. Härligt! Det är mest sandhed där. Andra vägar där jag brukar åka har det tinat upp stenar ur snön.

Igår så lurade jag ut min dotter på lite skaråkning på skidor. Det blev kaos och skratt. Vi hade två hundar var. Hon hade Jane och Mårran och jag hade Wiliam och Sniff. Det gick bra ända till dess att vi skulle svänga första gången. Skidorna skar och Maja stöp och hundarna sprag. Tur att de är som de är för de sprang runt åkern varv på varv och vi försökte fånga dem gång på gång. :)
Jag genade över åkern med mina hundar men ramlade många gånger när jag försökte kasta mej över linan. Stanna?? De tomsprang av ren glädje. Mårran försökte stanna några gånger men Jane bara ökade. Till slut fick dottern fast dem. Då lämnade vi varsin hund hemma och åkte ut på nytt.

Just nu är vädret som bäst! Lagom kallt och ingen snöskottning. Ohyggligt less på det faktiskt. Spåren är rätt ok.  Jag har inte kört öve ån någon gång i år. Men de finns ju fakiskt andra ställen.. De fyra "oldtimers" kör jag en kort bit nu. De vill egentligen hem ganska fort. Trååååkigt! Men man kanske måste få bli gammal också. Det komer jag ju själv att bli någon gång också. Jag har kört Sniff och Mårran på skidor några gånger. Kul!!! En gång på cykelvägarna i byn. Och en gång var jag och Maja ute och körde var sin. Ännu mera kul!

Äntligen har skoterfararna börjat köra åt vårt håll. Nu kan vi komma till leden från gården. Det känns  SÅ bra. Jag har varit dödligt trött på våra åkrar. Det enda smolket nu är att tikarna löper och de gamla hanarna är mer än stendumma. Får man säja så om sina hundar? Jag blir bara så trött på att de inte är fokuserade och helst bara vill gå hem. Vad är det för nån sorts slädhund? En hemhund?? Okej då, de måste få bli gamla de också, liksom en annan...

Häromdan när jag skulle lasta hundarna så gjorde Flinga ett av sina berömda "hoppa upp i hunlådan kan jag själv". Hon hoppade när jag skulle lufta upp henne i transportboxen. Det blev fel och hon sparkade bakåt allt hon bara hade när jag hade henne i famnen. vilket resulterade i att jag ramlade baklänges med henne i famnen över sparkcykeln. Flinga hamnade i cykelkorgen.. Tur att jag hade nypt fast hennne.. Men hon har faktiskt tagit det lugnare i lastning efter det. Kan hon tänka efter ändå??
Jag har varit ganska justerad efter det. Men nu är det bra igen:)

Längtar efter ljus. Det var riktigt skönt att få åka ut med hundarna på dagen idag. Att få se skogen. annars är det bara kolsvart. I fredag när jag var ute på eftermiddagen höll gänget på att ta en tjäder som lättade över hundarna. Det var bara ogjort.

Konstig höst det här. Plusgrader i november. Konstigt nog är jag inte deppad.. Hundarna kan köras ändå. Det kan vara värre med det skarpa föret med minusgrader och barmark. Då får de ont i fötterna. I torsdags kväll luftade jag mina  hundar i modoskogen. Där är man väldigt ensam vid alla tider på dygnet och under alla årstider. Möjligtvis kan man få sällskap under älgakten. Ja, ja trevligt var det, kolmörkt var det också. När jag hade lastat in dem i släpvagnen och skule starta bilen så startade INTE  bilen. Ja ha ja, det var den tidiga kvällen.. Jag testade lite olika biltrix, men batteriet ville mindre och mindre. Då ringde jag hem til sambon, som har en trasig bil, sen ringde jag svågern som fick hämta sambon. Efter 20 minuter kom de. Glad var jag att jag hade pannlampan som sällskap och mobilen :). Jag var också tacksam över att jag inte är mörkrädd längre. Jag stod väldigt nära där den sista avrättningen var i Sävar, och även på historisk mark där hundratals soldater marscherat under kriget.  För 10 år sedan hade 20 minuters väntan varit en annan upplevelse.
Men till avdelningen stolliga hundar: För några veckor sedan när jag skulle släppa in  Wiliam i hundgården efter en motionstur så ville han inte gå in. Jag puttade på där bak. Men hans framtassar var som fastgjutna i myllan. Hän lättade där bak när jag puttade på. Då tog jag av hans halsband- olala han sprang in i hundgården.  Tidigare har han vägrat gå in med selen på. Han brukar lägga sej utanför hundgården till han är "naken". Halsbanden även inräknat nu också...